Jag orkar ingenting, har ingen lust till någonting nuförtiden. Vill bara vara ensam och sova. Jag förstår inte vad det blivit med mig. Jag isolerar mig, drar mig bara ifrån omvärlden mer och mer, har byggt ett skal runt om mig för att slippa närhet. Släpper inte in någon. Jag vill inte och orkar inte vara social. För bara ett år sedan så var jag beroende av sällskap, fick panik av att vara ensam. Men nu är det tvärtom, nu får jag panik i sällskap och bland människor. Jag fattar inte varför eller hur jag hamnat här, hur jag lurat i mig själv att jag trivs med det, att det är bäst såhär. Det känns som att bara kan slappna av när jag är ensam, när jag slipper låtsas, slipper prata, slipper umgås.
Jag vill vara i min bubbla, isolerad och med avstånd från närhet och känslor, sånt som gör ont. Där är jag inte rädd. Jag vill hålla allting borta, vill inte släppa in någon så de får chansen att såra eller riva upp något. Jag klarar mig själv. Ensam är stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar