Min fina vän höll ett tal idag i sin skola, med ämnet "Ätstörning". Ett ämne som berört (och berör!) världen och samhället vi lever i alldeles för mycket, som tar alldeles för stor plats och rubbar och förstör alldeles för många liv. Hela tiden faller olika människor dit, stora som små. Och det hemska är att det bara blir vanligare och vanligare.
Hursomhelst, hon valde att låta sitt tal handla om det, om lite hur det känns att leva med en ätstörning och hur det tär på en, om vilken daglig kamp det är. Hon berättar från egna erfarenheter och
jag beskriver hennes ord som gripande, fantastiska och inspirerande. Det är så bra sagt och jag önskar jag kunde varit där och suttit framför henne när hon framförde det, sett henne i ögonen och varit med henne när hon var stark och talade ut på det sättet hon gjorde. För stark, det är hon. Det har hon blivit av det här och skiten hon gått/går igenom och jag är så stolt över henne för alla de här åren hon har burit runt på den här tyngden på sina axlar men ändå kämpat sig fram, och för att hon fortfarande kämpar varje dag!
♥
Jag tycker att hennes kloka tal är värt att spridas så jag avslutar med att dela med mig av det här:
" Missbruk. Relationer som man älskar och hatar på samma gång. Hur går det till? Det finns den goda sidan, den förnuftiga sidan som säger att man ska lämna missbruket. Samtidigt finns det en mörkare sida som drar i en och vill att man ska stanna kvar, missbruk är fruktansvärt bra på manipulation. Man älskar kicken man får när man gör som missbruket säger men hatar kontrollen och makten den har över ens liv. Jag har haft ätstörningar mer eller mindre i fem år. Jag har ätstörningar. Precis när jag står här. Framför tavlan så står en ätstörd tjej. Fast det ska ändå inte definiera mig som person för jag är så mycket mer än en ätstörd tjej. Jag får höra att jag är duktig i skolan, en bra vän, rolig, härlig, glad och positiv. Och jag vill hellre bli ihågkommen för mina goda egenskaper. Siri den glada. Siri den snälla. Siri den roliga. Inte… Siri den ätstörda? Det svåra bara är att när man ska lämna denna relation för något bättre. Då tar den ett järngrepp. Viskar att man är värdelös utan DEN. Att utan min ätstörning, utan min smalhet, är jag INGENTING. Värdelös. Det är precis det som gör det till en dålig relation. För vem mår bra av att bli hackad på hela tiden? Vem mår bra av att hela tiden få höra att man är värdelös. Ingen. Däremot en vän, en förälder, kommer tycka om både dina brister och goda egenskaper. Medan de onda relationerna bara bryter ned dig och får dig att känna dig duktig så fort du gör som den säger är det helt annorlunda i en god relation. Där stöttar man varandra i vått och torrt, solsken och regn, glädje och sorg. Det enda ätstörningen uppmuntrar till är att svälta mig själv, må dåligt. Men mina vänner och familj de hänger med genom allt. Men varför är det så svårt att lämna dåliga relationer, min ätstörning? Ett svar på den frågan kan vara det jag nämnde i början, manipulation. En kille som misshandlar sin tjej bryter ned henne bit för bit ända till hon tror att hon inte är något alls att ha. Dessutom stannar hon med honom av rädsla, för hur kommer livet se ut utan slag och blåmärken. Hur skulle jag kunna känna mig nöjd med mig själv utan att svälta och vilken trygghet det har varit att alltid döva problem och ångest med att se kilona på vågen rasa. Ett litet lyckorus i all misär. Men jag är bättre än så och nu tänker jag inte ligga slagen och misshandlad och vänta på nästa slag utan nu reser jag mig upp och slår tillbaka. Ätstörningen är inte värd min uppmärksamhet. Jag vågar se missbruket i ögonen och viker mig inte efter minsta lilla befallning. Gå ut och jogga, ät ingen lunch, drick vatten till maten utan kalorier och hata dig själv för att du är så fet. Jag lyssnar inte längre. Jag försöker stänga ut skriket från ätstörningen och har bestämt mig för att lyssna på andra. Vänner som säger att jag är fin som jag är. Föräldrar som märker att jag orkar mer och får färg på kinderna när jag äter. På min något slingriga väg tillbaka mot att bli frisk, för det är inte alltid lätt. Om du har haft en ”s.k. vän” i flera år är det inte så lätt att bara släppta taget. Men jag måste göra det. Ätstörningen kommer inte släppa frivilligt eftersom den livnär sig på mig men jag kan släppa taget.
Det enda som någonsin har varit fult med mig är ätstörningen och just därför tänker jag lämna den. "
.jpg)
